Till minne av Viktor
|
Måndag 12 september 2016
Jag står i köket när jag plötsligt känner något varmt rinna ned längs benen. Jag är i vecka 38,5 och inser genast att vattnet har gått. Känslan är mäktig. Det är nu det händer. Jag är 43 år och ska föda mitt första barn. Jag ringer min man som skyndar hem från jobbet. Vi åker in till BB där jag undersöks. Förlossningsläkaren konstaterar att det finns vatten kvar i livmodern och säger att jag haft "en pyspunka". Hon vill dock se att Viktor rör på sig lite, han är ovanligt stilla. Jag ordineras äta något sockerrikt och ta en rask promenad. Efter det viftar Viktor på handen. Jag skickas hem. Tisdag 13 september 2016 Jag har en sedan tidigare inbokad tid hos barnmorskan, så vi åker dit. Hon har aldrig hört talas om pyspunka, men ler och säger att de nog vet vad de gör. Jag kravlar mig upp på britsen – samma brits där jag legat så många gånger och förundrats över det galopperande ljudet av Viktors hjärta – och hon för stetoskopet över min runda mage. Viktors hjärtslag ekar ut ur högtalarna. Under en tiondels sekund skiftar hennes ansiktsuttryck. Hon pausar sina bekräftande nickningar och ser fundersam ut. Det går så fort att jag knappt hinner registrera det, och jag kommer inte ihåg att det ens hänt förrän långt efteråt. Hon blinkar snabbt bort den störande tanken, ler och säger att allt låter bra. På kvällen börjar värkarna. |
Onsdag 14 september 2016
Värkarna är intensiva, dag och natt. Jag ringer in till sjukhuset och beskriver läget. För visst är det så man gör, ringer in? Viktor är mitt första barn, jag är lite osäker på hur det går till. Barnmorskan som svarar ställer några rutinartade frågor. "Rör han på sig?" Jag säger ja, för det gör han ju. Eller? Det är lite svårt att skilja på vad som är vad, det suger till i magen hela tiden. Jag tror ändå att jag kände något under dagen, så jag berättar det. Jag får rådet att stanna hemma och vänta.
Torsdag 15 september 2016
Värkarna blir allt starkare, jag alltmer matt. Jag ringer in till sjukhuset igen. Samma standardfrågor så jag svarar likadant. Återigen får jag rådet att stanna hemma. På kvällen är jag så utmattad att vi bestämmer oss för att åka in ändå. Jag visas in på ett rum för att vänta på ultraljudsundersökning. Jag ler mitt i utmattningen, kramar min mans hand. Sköterskan kommer in och sätter igång apparaten, trycker ut lite gelé på min mage och för munstycket över magen. Jag tittar förväntansfullt på skärmen. Sjuksköterskan ger mig en snabb blick. "Var kände du hans sparkar senast?" Jag pekar. Hon ler söker med ultraljudsapparaten, tittar upp på mig igen. Nu ler hon inte. Skannern visar inga hjärtslag. Allting är tyst.
Jag skriker rakt ut, som ett djur. Allting blir suddigt. Jag skriker. Nej, nej, nej, nej...! Jag märker inte att min man springer ut och ringer familjen. Någon förflyttar mig till ett annat rum. Jag blundar. Känner en ny brits under mig. Man håller i mina armar. Jag hör röster omkring mig, folk strömmar in i rummet, oroliga frågor, upprörda frågor. Jag bara blundar. Jag tänker att det är så här det känns att nudda vid helvetet. Jag känner händer krama mina händer. I bakgrunden pratar läkaren om ett piller som ska sätta igång förlossningen. Sedan får jag vänta i två dygn. Vänta. I två dygn. I helvetet. Med döden i livmodern.
Vi åker hem. Jag ligger på soffan. Jag skrikgråter. Folk kommer och går. Hur många? Hur länge stannar de? Plötsligt är det lördag och vi åker in igen. Jag har värkar. De känns knappt, under all smärta. Jag bara konstaterar att de finns där. Väl på rummet får jag beröm av barnmorskan för att jag redan är öppen sex centimeter. I det chocktillstånd jag befinner mig i reagerar jag som ett barn. Jag blir stolt, jag är en duktig mamma! Jag har stannat hemma och väntat, inte åkt in för snabbt.
Tolv timmar senare kom du, Viktor. Du vägde 3330 gram och var det vackraste jag sett. Det underbaraste jag hållit i. Du var så mjuk och varm, men du blev kall fort. Mitt barn... Jag borde inte åkt hem. Jag borde inte ha stannat hemma. Vi borde inte stanna hemma.
***
Precis som hundratals andra bebisar, dog Viktor i magen strax innan födseln. Han var inte sjuk. Han kvävdes ihjäl på grund av att moderkakan hade lossnat. En lossnad moderkaka är tyvärr inte helt ovanligt, speciellt inte hos äldre föderskor. Det är också därför forskare rekommenderar att man sätter igång dessa riskförlossningar tidigare. Ändå väljer man att inte göra detta i Sverige. Viktor och hundratals andra får betala med sitt liv.
Mamma Nadja och Pappa Cory
Värkarna är intensiva, dag och natt. Jag ringer in till sjukhuset och beskriver läget. För visst är det så man gör, ringer in? Viktor är mitt första barn, jag är lite osäker på hur det går till. Barnmorskan som svarar ställer några rutinartade frågor. "Rör han på sig?" Jag säger ja, för det gör han ju. Eller? Det är lite svårt att skilja på vad som är vad, det suger till i magen hela tiden. Jag tror ändå att jag kände något under dagen, så jag berättar det. Jag får rådet att stanna hemma och vänta.
Torsdag 15 september 2016
Värkarna blir allt starkare, jag alltmer matt. Jag ringer in till sjukhuset igen. Samma standardfrågor så jag svarar likadant. Återigen får jag rådet att stanna hemma. På kvällen är jag så utmattad att vi bestämmer oss för att åka in ändå. Jag visas in på ett rum för att vänta på ultraljudsundersökning. Jag ler mitt i utmattningen, kramar min mans hand. Sköterskan kommer in och sätter igång apparaten, trycker ut lite gelé på min mage och för munstycket över magen. Jag tittar förväntansfullt på skärmen. Sjuksköterskan ger mig en snabb blick. "Var kände du hans sparkar senast?" Jag pekar. Hon ler söker med ultraljudsapparaten, tittar upp på mig igen. Nu ler hon inte. Skannern visar inga hjärtslag. Allting är tyst.
Jag skriker rakt ut, som ett djur. Allting blir suddigt. Jag skriker. Nej, nej, nej, nej...! Jag märker inte att min man springer ut och ringer familjen. Någon förflyttar mig till ett annat rum. Jag blundar. Känner en ny brits under mig. Man håller i mina armar. Jag hör röster omkring mig, folk strömmar in i rummet, oroliga frågor, upprörda frågor. Jag bara blundar. Jag tänker att det är så här det känns att nudda vid helvetet. Jag känner händer krama mina händer. I bakgrunden pratar läkaren om ett piller som ska sätta igång förlossningen. Sedan får jag vänta i två dygn. Vänta. I två dygn. I helvetet. Med döden i livmodern.
Vi åker hem. Jag ligger på soffan. Jag skrikgråter. Folk kommer och går. Hur många? Hur länge stannar de? Plötsligt är det lördag och vi åker in igen. Jag har värkar. De känns knappt, under all smärta. Jag bara konstaterar att de finns där. Väl på rummet får jag beröm av barnmorskan för att jag redan är öppen sex centimeter. I det chocktillstånd jag befinner mig i reagerar jag som ett barn. Jag blir stolt, jag är en duktig mamma! Jag har stannat hemma och väntat, inte åkt in för snabbt.
Tolv timmar senare kom du, Viktor. Du vägde 3330 gram och var det vackraste jag sett. Det underbaraste jag hållit i. Du var så mjuk och varm, men du blev kall fort. Mitt barn... Jag borde inte åkt hem. Jag borde inte ha stannat hemma. Vi borde inte stanna hemma.
***
Precis som hundratals andra bebisar, dog Viktor i magen strax innan födseln. Han var inte sjuk. Han kvävdes ihjäl på grund av att moderkakan hade lossnat. En lossnad moderkaka är tyvärr inte helt ovanligt, speciellt inte hos äldre föderskor. Det är också därför forskare rekommenderar att man sätter igång dessa riskförlossningar tidigare. Ändå väljer man att inte göra detta i Sverige. Viktor och hundratals andra får betala med sitt liv.
Mamma Nadja och Pappa Cory