Nu får ni börja prata om igångsättningar, hör ni!
Idag publicerade Socialstyrelsen en rapport där man konstaterar att "insatser behövs för att minska antalet dödfödda". I svenska mått mätt är detta ett stort kliv framåt, även om rapporten dessvärre inte innehåller några större nyheter eller praktiska lösningar.
Man konstaterar att rökning, övervikt och hög ålder hos mamman är riskfaktorer (det visste vi) och föreslår "systematiska genomgångar av medicinska journaler på nationell nivå" (det är ju bra). Dock lyfter man inte fram att det enklaste och mest effektiva sättet att rädda bebisar är tidigare igångsättning.
Detta har Danmark bevisat genom sin forskning – en forskning som Socialstyrelsen faktiskt nämner i rapporten (på sidan 32). Ändå lyfts inte igångsättning fram som en lösning. Varför?
Varför har man inom förlossningsvården i Sverige ett sånt motstånd mot att sätta igång en förlossning? Är det "så har vi alltid gjort-syndromet"? Eller "det är inte naturligt-föreställningar"? För dem som styrs av det sistnämnda kan jag påpeka att det verkligen inte är naturligt att begrava sitt enda barn och sedan leva barnlös resten av sitt liv. Speciellt när man vet att barnet var friskt och hade kunnat räddas, om jag hade blivit förlöst i tid.
Det står alla fritt att välja hur man vill föda. Naturligt, hemma, utan smärtstillande? Absolut. Men vill man inte riskera sitt barns liv, måste man få ha rätt att välja igångsättning när barnets liv är i fara. Vi får vara glada åt att det går åt rätt håll – men nöjda, det är vi inte. Än. På tisdag ska jag träffa kvinnan som sammanställt rapporten åt Socialstyrelsen. Det ska bli intressant att höra hur hon upplevde kontakten med vården. En fridfull helg önskar jag er.
Länk till rapporten.
Man konstaterar att rökning, övervikt och hög ålder hos mamman är riskfaktorer (det visste vi) och föreslår "systematiska genomgångar av medicinska journaler på nationell nivå" (det är ju bra). Dock lyfter man inte fram att det enklaste och mest effektiva sättet att rädda bebisar är tidigare igångsättning.
Detta har Danmark bevisat genom sin forskning – en forskning som Socialstyrelsen faktiskt nämner i rapporten (på sidan 32). Ändå lyfts inte igångsättning fram som en lösning. Varför?
Varför har man inom förlossningsvården i Sverige ett sånt motstånd mot att sätta igång en förlossning? Är det "så har vi alltid gjort-syndromet"? Eller "det är inte naturligt-föreställningar"? För dem som styrs av det sistnämnda kan jag påpeka att det verkligen inte är naturligt att begrava sitt enda barn och sedan leva barnlös resten av sitt liv. Speciellt när man vet att barnet var friskt och hade kunnat räddas, om jag hade blivit förlöst i tid.
Det står alla fritt att välja hur man vill föda. Naturligt, hemma, utan smärtstillande? Absolut. Men vill man inte riskera sitt barns liv, måste man få ha rätt att välja igångsättning när barnets liv är i fara. Vi får vara glada åt att det går åt rätt håll – men nöjda, det är vi inte. Än. På tisdag ska jag träffa kvinnan som sammanställt rapporten åt Socialstyrelsen. Det ska bli intressant att höra hur hon upplevde kontakten med vården. En fridfull helg önskar jag er.
Länk till rapporten.
RSS Feed