Har du förlorat din bebis? Jag beklagar din sorg, kära medsyster. Jag vet att ingen enkät kan ge dig ditt barn tillbaka, men det kan vara ett sätt att hedra ditt barn. Hjälp mig att kartlägga bristerna inom vården så att vi kan kräva förändringar! Ju fler som svarar, desto mer kan vi påverka. Delta här.
0 Comments
”Varför kan ni inte sätta igång fler födslar, när ni vet att det skulle rädda många liv?”
Denna fråga ställde jag till en förlossningsläkare i Stockholm. Hennes svar: ”Vi kan inte sätta igång alla riskförlossningar, det skulle bli för dyrt”. Naturligtvis ångrade hon sig genast, blev lite rosig om kinderna och försökte förklara att pengar naturligtvis inte hade något med saken att göra. Men då var det för sent. Jag hörde vad hon sa. En naturlig vaginal förlossning: 25 000 kr. Ett kejsarsnitt: 50 000 kr. En igångsättning: någonstans mitt emellan. Att neka en kvinna igångsättning innebär med andra ord en besparing på runt 15 000 kr. Om vi lägger till det som mödravården sparar genom att erbjuda färre besök och sämre (men billigare) tester – vilket innebär missade möjligheter att upptäcka problem som hade kunnat lösas – så hamnar vi på ca 20 000 kr per barn. Så mycket får ett barn i Sverige inte kosta. Mängder av forskning visar att det är just igångsättning som kan minska antalet dödfödda. Antingen tror svenska läkare och beslutsfattare att alla andra forskare och läkare runtom i världen är idioter – eller så har de andra skäl till att inte sätta igång riskförlossningar i tid. Och det stavas: pengar. 20 000 kr... till priset av ett förlorat människoliv och en förstörd framtid för barnets föräldrar. Man behöver en verktygslåda, vare sig man ska montera en hylla eller få en ovillig motpart att lämna ifrån sig viktig information som de helst inte vill kännas vid. Den 9–10 maj får jag hjälp att finslipa mina research-talanger. Kursen arrangeras av Fojo, Sveriges ledande institut för medieutveckling och vidareutbildning. Jag ser verkligen fram emot kursen, för jag behöver alla verktyg jag kan få. Gruppen vars rättigheter jag försöker bevaka är lika värdefull som den är värnlös.
Jag är på väg hem efter en intervjuresa till Nyköping. Det jag kommer att minnas mest är inte personalens många grova tjänstefel, utan deras kommentar när de konstaterat att barnet har dött i magen:
”Nu kan ni åka hem och vänja er vid tanken på att hon är borta. Tids nog inser kroppen att barnet är dött och då kommer det ut av sig självt." Mamman får böna och be för att bli igångsatt. Jag saknar ord... Rosalie, må du vila i frid. Jag ska skriva om dig. I förmiddags rann tårar nedför mina kinder. SPP ringde och räddade min sommar.
Jag hade oroat mig för ekonomin, för hur gärna man än vill ägna all tid åt att jobba på ett ideellt projekt så måste man också få mat på bordet. Och så ringde de och meddelade att jag tilldelats ett stipendium på 50 000 kr! Jag tackar allra ödmjukast. Tack vare detta bidrag kan jag nu ägna sommaren åt att resa runt och intervjua folk. Motivering: ”SPP och "Klart du kan" stipendiet är mycket glada över att kunna stödja projektet #Babybornsafe. Varje barn som går bort i samband med förlossning är en djup tragedi och en stor förlust för de involverade familjerna och för hela samhället. En del av denna sorg och tragedi går säkerligen att motverka genom att sprida korrekt information och genom att lära av varandra. SPP och "Klart du kan"-stipendiet ser fram emot resultatet av detta projekt, dess inverkan på föräldrar och barn och på hela samhället. Vi är stolta över att kunna vara en del av ett så viktigt arbete. Vi önskar er all lycka till med den fortsatta verksamheten!” Tack SPP, för att ni är öppna med att ni stöttar projektet. Det stärker mig i min övertygelse om att vi är många som tycker att:
Har du en bra idé? SPP Klart du kan-stipendiet hjälper dig som vill hjälpa. https://www.spp.se/hallbarhet/klart-du-kan SPP är en av Nordens ledande koncerner för sparande och försäkringslösningar. De hette från början Sveriges Privatanställdas Pensionskassa och bildades 1917. Lördag 23 mars, Sigtuna
Vi samlas i vackra, tidlösa lokaler på Sigtunastiftelsen, ett trettiotal till synes vanliga män och kvinnor. Det syns verkligen inte utanpå... En efter en presenterar de sig med namn och hemort. Och när de förlorade sitt barn. De små namnen – för de låter verkligen små, dessa spädbarns namn – växer till en stor skara. Större än en skolklass. Jag inser att jag aldrig förut befunnit mig i samma rum med så många människor som hållit i en död bebis. Livets allvar ekar mellan meningarna. De kommer från hela Sverige, från Skåne ända upp till Umeå. Det blir min tur. ”Nadja Rahmings, Stockholm. Min son Viktor dog under värkarbetet i september 2016.” Ordet går vidare. Den äldre kvinnan bredvid mig är märkbart berörd. Det var länge sedan, berättar hon, men på den tiden talade man inte om dödfödda. Så hon har tvingats tiga. Och hon fick aldrig hålla i sin dotter. Berättelserna fortsätter att avlösa varandra. ”Han hade blivit tre nu.” ”Hon var vårt första barn.” "Vi har förlorat två." ”Det blev inga fler barn." Stefan Löfvén borde vara här. Alla som ansvarar för sjukhusbudgetar och personalutbildningar borde vara här. De borde få bevittna detta oerhörda, att det är så många av våra barn som dör, trots att vi hade kunnat rädda många av dem. Varför vill Sverige inte rädda sina egna barn? Vi är på Spädbarnsfondens inspirationshelg. Flera av de närvarande har varit här under tidigare år. Idag hjälper de nya sörjande genom att leda stödgrupper. För det kommer hela tiden nya sörjande. Hör du det, Stefan? När vi gått laget runt tystnar gruppen. Jag slås av lugnet. Inser att jag nog förväntat mig tårar och ilska. Jag släpper mina förutfattade meningar och försöker vara närvarande. Bara betraktar, insuper atmosfären. Så efter en stund uppfattar jag en lågfrekvent puls under den behärskade ytan. Den är dov men stadig. Utanför fönstret sträcker sig tusenåriga Sankt Pers kyrkoruin i vårsolen. Tänk att den står där än. Urkraften i vår svenska folksjäl finns där än, den också. Kanske har den legat vilande, för det var länge sedan skogens vargar hotade våra ungar. Men nu gör de det. Inte skogens vargar, utan giriga finansulvar i fårakläder. ”Vargen ylar i nattens skog, han vill men kan inte sova. Hungern river hans vargabuk, och det är kallt i hans stova. Du varg, du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig.” Vargsången, Astrid Lindgren Jag fick ett stipendium för att göra en reportageresa till Finland, från Kulturfonden för Sverige och Finland. Jag är mycket tacksam och kommer snarast att boka in intervjuer. Den långa resan mot en reportagebok börjar dock redan denna helg. Först med Spädbarnsfondens årsmöte och inspirationshelg, sedan genom en intervjuresa till ett sörjande par i Eskilstuna.
Det här kommer att bli en både geografisk och känslomässig resa. Mitt mål är att samla så många berättelser som möjligt, så att jag kan förmedla något betydelsefullt i en reportagebok. Och jag kommer att bli berörd, varje möte kommer att väcka mina egna minnen. Det är nog det som är den största skillnaden, tänker jag, när jag reflekterar över de möten jag haft med representanter för Socialstyrelsen och förlossningsavdelningar. All empati och yrkeskunskap till trots – de har inte själva fött fram ett dött barn. Då kan man aldrig förstå. Det är därför jag måste göra det här. För hur flummigt den än må låta, så tror jag att vi alla innerst inne vill värna om livet. När vi misslyckas med det – när vi inbillar oss att det går att schemalägga något så oberäkneligt som livets början och när vi väljer att stirra oss blinda på ekonomiska kalkyler, då medverkar vi inte bara till att släcka oskyldiga barns liv – då begår vi även övergrepp på vår innersta kärna, vår själ. Med det sagt, nu börjar resan. Om du vill dela med dig av din historia eller berätta om någon annans, så vet du var du når mig. Jag kommer med mitt anteckningsblock. Sätt på kaffet. Kram, Nadja När vi evakuerades från lägenheten på grund av en vattenskada, tänkte jag att det nog var bra att jag kom bort hemifrån, bort från alla minnen. Minnena av när jag var gravid med Viktor. Minnena av när jag kom hem igen med Viktor död i magen. Hur min chihuahuatik, som följt mig till toaletten nätterna igenom, la sig under fåtöljen med ett så ledset uttryck i de små ögonen. Hon vägrade komma fram, vägrade äta, vägrade allting. Hon förstod.
45 dagar och tre flyttar senare är vi tillbaka hemma. Möbler och inredning baxas in i lägenheten. Det vackra porträtt min bror målat av mig och min son hängs upp på väggen. Och plötsligt kan jag inte sova. Jag har mardrömmar om att jag är ombord på ett gigantiskt skepp som sjunker, och på sin väg mot botten karvar den en stor krater i marken. Jag överlever, men det är knappt, och jag klarar inte av att påminnas av det, inte ens i drömmen. Så symboliskt. Efter 2 1/2 år gör det fortfarande så omänskligt ont att kroppen vägrar att slappna av. Jag måste ta upp det här i den reportagebok jag håller på och skriver om svensk förlossningsvård, tänker jag. De långa och tunga efterdyningarna, de hårda vågorna som piskar mot den saltfrätta huden, om hur omgivningen inte kan föreställa sig denna tunga och groteska sorg och därför finns den inte. Men vi som förlorat, vi vet. Vi vet att havet stormar ett bra tag. Det är en av förra årets många ovanligt varma julidagar. Linda är på väg till Danderyds sjukhus. Hennes vatten har gått. Eftersom hon bara är i vecka 35+6 blir hon inskriven på antenatalavdelningen. Tre dygn senare visar proverna att blodtrycket stigit. Personalen lugnar Linda med att det inte är något att oroa sig för, det är bara en liten höjning, fortfarande inom det normala.
– Men blodtrycket är inte inom det normala för mig. Jag har rätt lågt blodtryck, runt 110/65. När de mätte blodtrycket var mitt blodtryck 140/90. När jag berättar för undersköterskan om mitt låga blodtryck tar hon om provet. Det visar 140/90 igen. Ändå väljer hon att kontrollera blodtrycket två gånger till, den här gången genom att lyssna i stetoskop. Då får hon värdet till 130/80. Oavsett vilket så är det förhöjt för att vara jag. Men personalen lyssnar inte på mig. De menar att eftersom det inte är över 140/90, gränsen för högt blodtryck enligt statistiken, så behöver jag inte oroa mig. Så plötsligt kommer det underliga beslutet. Fyra dagar efter att vattnet har gått – och trots att de precis noterat förhöjt blodtryck – skickas Linda hem på "permission". Det slutade inte bra. Finland manar till större försiktighet I Sverige säger riktlinjerna att allting över 140/90 räknas som högt blodtryck hos gravida. I Finland anser man istället att högt blodtryck hos gravida är allt över 140/90 ELLER om blodtrycket har stigit kraftigt från utgångsnivån. Och oavsett vad statistiken eller riktlinjerna säger – varför lyssnar man inte mer på mamman? Du kan läsa Max berättelse på sidan Änglabarn. Där hittar du också länkar till de svenska och finska riktlinjerna. |
OM MIGJag är mamma till ett änglabarn. Det var det som fick mig att starta initiativet och denna blogg. Viktor, vi ska se till att andra bebisar överlever... Archives
April 2020
Categories |