Efterdyningarna är långa – sorgen tar tid

När vi evakuerades från lägenheten på grund av en vattenskada, tänkte jag att det nog var bra att jag kom bort hemifrån, bort från alla minnen. Minnena av när jag var gravid med Viktor. Minnena av när jag kom hem igen med Viktor död i magen. Hur min chihuahuatik, som följt mig till toaletten nätterna igenom, la sig under fåtöljen med ett så ledset uttryck i de små ögonen. Hon vägrade komma fram, vägrade äta, vägrade allting. Hon förstod.
45 dagar och tre flyttar senare är vi tillbaka hemma. Möbler och inredning baxas in i lägenheten. Det vackra porträtt min bror målat av mig och min son hängs upp på väggen. Och plötsligt kan jag inte sova. 
Jag har mardrömmar om att jag är ombord på ett gigantiskt skepp som sjunker, och på sin väg mot botten karvar den en stor krater i marken. Jag överlever, men det är knappt, och jag klarar inte av att påminnas av det, inte ens i drömmen.
Så symboliskt. 
Efter 2 1/2 år gör det fortfarande så omänskligt ont att kroppen vägrar att slappna av. Jag måste ta upp det här i den reportagebok jag håller på och skriver om svensk förlossningsvård, tänker jag. De långa och tunga efterdyningarna, de hårda vågorna som piskar mot den saltfrätta huden, om hur omgivningen inte kan föreställa sig denna tunga och groteska sorg och därför finns den inte. 
Men vi som förlorat, vi vet. Vi vet att havet stormar ett bra tag.