Foto: Johan Aldegren
Jag träffade nyss en barnmorska på Danderyds sjukhus. Sist vi sågs var på Auroramottagningen för över två år sedan. Då var jag förväntansfull men förlossningsrädd. Då, innan Viktors födsel. Hon mindes mig väl.
Efter Aurorasamtal får man en enkät som man ska skicka in efter förlossningen, för att utvärdera hur det gick.
Jag satt på den enkäten i två år.
Först när jag lanserat #babybornsafe skickade jag in den. Ifylld.
Jag passade också på att nämna #babybornsafe.
Efter det kallade hon mig till samtal.
Jag sov inte mycket inatt, men hon tog emot mig med värme, respekt och medkänsla. Lyssnade till mina planer på en reportagebok. Nickade och höll med, förlossningsvården behöver förändras. Hon verkade bli glad över mitt initiativ. Jag har visserligen ingen röntgensyn, men man behöver inte se in i arbetsflödet på en förlossningsavdelning för att förstå att barnmorskorna själva inte kan genomföra strukturella förändringar utan stöd ovanifrån.
De är de ovanför som dikterar dagordningen - förlossningsläkare, överläkare, avdelningschefer och sjukhusdirektörer. Riktlinjerna som de följer, serveras dem (någonstans ifrån, oklart var).
Samtidigt som jag räckte henne artikeln jag just skrivit om pojkarna Max, en text som slår hårt mot just Danderyd, förklarade jag att mitt långsiktiga mål är att få till ändrade riktlinjer, som i sin tur kommer att rädda många bebisars liv.
Hon bokade in mig på ett möte med den patientansvariga, som i sin tur har kontakt med många nyckelpersoner.
– Danderyd skulle kunna välja att initiera ett förändringsarbete och visa vägen för andra, sa jag.
Hon lovade att läsa artikeln och återkoppla, samt att ge texten till den patientansvariga.
Vi får se.
Det vore fantastiskt om vi kunde få till något konstruktivt utav det här. Åtminstone ett till möte.
Om de är kloka ser de mig inte som en nagel i ögat, utan som en välbehövlig spark i ändan, ett incitament till förändring.
Innan jag gick, lovade hon att även kontakta den fantastiska barnmorska som hjälpte mig föda Viktor. Henne ser jag fram emot att träffa, även om jag vet att jag kommer att gråta. Hon hade närkontakt med min son…
Och artikeln? Jag vet inte vad jag ska göra med den, än. Kanske hamnar den i nån tidning, kanske här på bloggen. Definitivt i reportageboken. Jag återkommer om det.
(Viktor, mamma saknar dig. Nu börjar jag med projektet.)
Efter Aurorasamtal får man en enkät som man ska skicka in efter förlossningen, för att utvärdera hur det gick.
Jag satt på den enkäten i två år.
Först när jag lanserat #babybornsafe skickade jag in den. Ifylld.
Jag passade också på att nämna #babybornsafe.
Efter det kallade hon mig till samtal.
Jag sov inte mycket inatt, men hon tog emot mig med värme, respekt och medkänsla. Lyssnade till mina planer på en reportagebok. Nickade och höll med, förlossningsvården behöver förändras. Hon verkade bli glad över mitt initiativ. Jag har visserligen ingen röntgensyn, men man behöver inte se in i arbetsflödet på en förlossningsavdelning för att förstå att barnmorskorna själva inte kan genomföra strukturella förändringar utan stöd ovanifrån.
De är de ovanför som dikterar dagordningen - förlossningsläkare, överläkare, avdelningschefer och sjukhusdirektörer. Riktlinjerna som de följer, serveras dem (någonstans ifrån, oklart var).
Samtidigt som jag räckte henne artikeln jag just skrivit om pojkarna Max, en text som slår hårt mot just Danderyd, förklarade jag att mitt långsiktiga mål är att få till ändrade riktlinjer, som i sin tur kommer att rädda många bebisars liv.
Hon bokade in mig på ett möte med den patientansvariga, som i sin tur har kontakt med många nyckelpersoner.
– Danderyd skulle kunna välja att initiera ett förändringsarbete och visa vägen för andra, sa jag.
Hon lovade att läsa artikeln och återkoppla, samt att ge texten till den patientansvariga.
Vi får se.
Det vore fantastiskt om vi kunde få till något konstruktivt utav det här. Åtminstone ett till möte.
Om de är kloka ser de mig inte som en nagel i ögat, utan som en välbehövlig spark i ändan, ett incitament till förändring.
Innan jag gick, lovade hon att även kontakta den fantastiska barnmorska som hjälpte mig föda Viktor. Henne ser jag fram emot att träffa, även om jag vet att jag kommer att gråta. Hon hade närkontakt med min son…
Och artikeln? Jag vet inte vad jag ska göra med den, än. Kanske hamnar den i nån tidning, kanske här på bloggen. Definitivt i reportageboken. Jag återkommer om det.
(Viktor, mamma saknar dig. Nu börjar jag med projektet.)
RSS Feed