Sjukvården har länge försökt larma om krisen, för döva öron. Antingen saknar våra politiker kunskap om hur man förändrar ett system eller så saknar de en ryggrad. Förmodligen båda. 
Dagens Arena skriver om hur fler styr och färre vårdar, att antalet pappersvändare är nu fler än vårdare. Då finns det alltså någon som kan fylla i ett formulär när vi dör på grund av brist på läkare...

Det är bara tack vare att vår fantastiska vårdpersonal offrar sin livskvalitet för att hålla skeppet flytande, som gör att du och jag kan få vård. Men de orkar inte hur länge som helst.
Allt fler barn och vuxna dör nu i vården. Inte för att de var obotligt sjuka, utan för att de fick fel vård eller ingen vård alls. Vi behöver en sjukvårdsreform som heter duga.

1. Skrota Landstinget. Låt de som kan något om vård, vårdpersonalen, utforma och driva sjukvården.

2. Se till att vårdpersonalen får bättre löner och bra arbetsförhållanden.
Det är egentligen enkelt, det är bara att bestämma att vi använder VÅRA skattepengar för kompetent vårdpersonal – istället för dysfunktionella fuskbyggen, okunniga konsulter, giriga riskkapitalister, egotrippade chefer och politiker med hybris.

3. Livet är heligt. När en patient dör på grund av felbehandling, ska den behandlande personalen hållas ansvarig. Orsakas dödsfallet av plats- eller personalbrist, ska den som beslutat om färre vårdplatser och personal hållas ansvarig. Och de anhöriga ska få skadestånd och en ursäkt. Idag får de varken eller.

4. Det är också dags att inse att Sveriges glansdagar är förbi. Inta en ödmjuk attityd, lyssna och lär. För att ta några exempel så är Finland bättre på att förhindra förlossningsskador, Danmark räddar de bebisar som vi i Sverige låter kvävas ihjäl i mammans mage och i Tyskland får prostatacancer-patienter behålla sin potens.
Sverige är på plats 18 när det gäller att minska antalet dödfödda. Alltså är 17 länder bättre än oss... Det kanske svider för den forne stormakten, men nu är det en gång så. Vi får sluta med självbedrägerierna och droppa den pinsamma arrogansen.

5. Inför krav på – och möjligheter till – kontinuerlig kunskapsuppdatering. Så att också vi blir duktiga på sjukvård...

Har du förlorat din bebis? Jag beklagar din sorg, kära medsyster. Jag vet att ingen enkät kan ge dig ditt barn tillbaka, men det kan vara ett sätt att hedra ditt barn. Hjälp mig att kartlägga bristerna inom vården så att vi kan kräva förändringar! Ju fler som svarar, desto mer kan vi påverka. Delta här.

”Varför kan ni inte sätta igång fler födslar, när ni vet att det skulle rädda många liv?”
Denna fråga ställde jag till en förlossningsläkare i Stockholm. Hennes svar: 
”Vi kan inte sätta igång alla riskförlossningar, det skulle bli för dyrt”.
Naturligtvis ångrade hon sig genast, blev lite rosig om kinderna och försökte förklara att pengar naturligtvis inte hade något med saken att göra. Men då var det för sent. Jag hörde vad hon sa.
 
En naturlig vaginal förlossning: 25 000 kr. 
Ett kejsarsnitt: 50 000 kr. 
En igångsättning: någonstans mitt emellan.
 
Att neka en kvinna igångsättning innebär med andra ord en besparing på runt 15 000 kr. Om vi lägger till det som mödravården sparar genom att erbjuda färre besök och sämre (men billigare) tester – vilket innebär missade möjligheter att upptäcka problem som hade kunnat lösas – så hamnar vi på ca 20 000 kr per barn. 

Så mycket får ett barn i Sverige inte kosta. 
 
Mängder av forskning visar att det är just igångsättning som kan minska antalet dödfödda. Antingen tror svenska läkare och beslutsfattare att alla andra forskare och läkare runtom i världen är idioter – eller så har de andra skäl till att inte sätta igång riskförlossningar i tid. Och det stavas: pengar.
20 000 kr...  till priset av ett förlorat människoliv och en förstörd framtid för barnets föräldrar.

Lördag 23 mars, Sigtuna

Vi samlas i vackra, tidlösa lokaler på Sigtunastiftelsen, ett trettiotal till synes vanliga män och kvinnor. Det syns verkligen inte utanpå... En efter en presenterar de sig med namn och hemort. Och när de förlorade sitt barn. 
De små namnen – för de låter verkligen små, dessa spädbarns namn – växer till en stor skara. Större än en skolklass.
Jag inser att jag aldrig förut befunnit mig i samma rum med så många människor som hållit i en död bebis.
Livets allvar ekar mellan meningarna.
De kommer från hela Sverige, från Skåne ända upp till Umeå. Det blir min tur. 
”Nadja Rahmings, Stockholm. Min son Viktor dog under värkarbetet i september 2016.” 
Ordet går vidare. Den äldre kvinnan bredvid mig är märkbart berörd. Det var länge sedan, berättar hon, men på den tiden talade man inte om dödfödda. Så hon har tvingats tiga. Och hon fick aldrig hålla i sin dotter. 
Berättelserna fortsätter att avlösa varandra.
”Han hade blivit tre nu.”
”Hon var vårt första barn.” 
"Vi har förlorat två."
”Det blev inga fler barn."

Stefan Löfvén borde vara här. Alla som ansvarar för sjukhusbudgetar och personalutbildningar borde vara här. De borde få bevittna detta oerhörda, att det är så många av våra barn som dör, trots att vi hade kunnat rädda många av dem. Varför vill Sverige inte rädda sina egna barn?

Vi är på Spädbarnsfondens inspirationshelg. Flera av de närvarande har varit här under tidigare år. Idag hjälper de nya sörjande genom att leda stödgrupper. För det kommer hela tiden nya sörjande. Hör du det, Stefan?
När vi gått laget runt tystnar gruppen. Jag slås av lugnet. Inser att jag nog förväntat mig tårar och ilska. Jag släpper mina förutfattade meningar och försöker vara närvarande. Bara betraktar, insuper atmosfären. Så efter en stund uppfattar jag en lågfrekvent puls under den behärskade ytan. Den är dov men stadig. 
Utanför fönstret sträcker sig tusenåriga Sankt Pers kyrkoruin i vårsolen. Tänk att den står där än. Urkraften i vår svenska folksjäl finns där än, den också. Kanske har den legat vilande, för det var länge sedan skogens vargar hotade våra ungar. Men nu gör de det. Inte skogens vargar, utan giriga finansulvar i fårakläder. 

”Vargen ylar i nattens skog,
han vill men kan inte sova.
Hungern river hans vargabuk,
och det är kallt i hans stova.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.”

Vargsången, Astrid Lindgren

Jag fick ett stipendium för att göra en reportageresa till Finland, från Kulturfonden för Sverige och Finland. Jag är mycket tacksam och kommer snarast att boka in intervjuer. Den långa resan mot en reportagebok börjar dock redan denna helg. Först med Spädbarnsfondens årsmöte och inspirationshelg, sedan genom en intervjuresa till ett sörjande par i Eskilstuna. 
Det här kommer att bli en både geografisk och känslomässig resa. Mitt mål är att samla så många berättelser som möjligt, så att jag kan förmedla något betydelsefullt i en reportagebok. Och jag kommer att bli berörd, varje möte kommer att väcka mina egna minnen.
Det är nog det som är den största skillnaden, tänker jag, när jag reflekterar över de möten jag haft med representanter för Socialstyrelsen och förlossningsavdelningar. All empati och yrkeskunskap till trots – de har inte själva fött fram ett dött barn. Då kan man aldrig förstå.
Det är därför jag måste göra det här. För hur flummigt den än må låta, så tror jag att vi alla innerst inne vill värna om livet. När vi misslyckas med det – när vi inbillar oss att det går att schemalägga något så oberäkneligt som livets början och när vi väljer att stirra oss blinda på ekonomiska kalkyler, då medverkar vi inte bara till att släcka oskyldiga barns liv – då begår vi även övergrepp på vår innersta kärna, vår själ.
Med det sagt, nu börjar resan. Om du vill dela med dig av din historia eller berätta om någon annans, så vet du var du når mig. Jag kommer med mitt anteckningsblock. Sätt på kaffet. Kram, Nadja

När vi evakuerades från lägenheten på grund av en vattenskada, tänkte jag att det nog var bra att jag kom bort hemifrån, bort från alla minnen. Minnena av när jag var gravid med Viktor. Minnena av när jag kom hem igen med Viktor död i magen. Hur min chihuahuatik, som följt mig till toaletten nätterna igenom, la sig under fåtöljen med ett så ledset uttryck i de små ögonen. Hon vägrade komma fram, vägrade äta, vägrade allting. Hon förstod.
45 dagar och tre flyttar senare är vi tillbaka hemma. Möbler och inredning baxas in i lägenheten. Det vackra porträtt min bror målat av mig och min son hängs upp på väggen. Och plötsligt kan jag inte sova. 
Jag har mardrömmar om att jag är ombord på ett gigantiskt skepp som sjunker, och på sin väg mot botten karvar den en stor krater i marken. Jag överlever, men det är knappt, och jag klarar inte av att påminnas av det, inte ens i drömmen.
Så symboliskt. 
Efter 2 1/2 år gör det fortfarande så omänskligt ont att kroppen vägrar att slappna av. Jag måste ta upp det här i den reportagebok jag håller på och skriver om svensk förlossningsvård, tänker jag. De långa och tunga efterdyningarna, de hårda vågorna som piskar mot den saltfrätta huden, om hur omgivningen inte kan föreställa sig denna tunga och groteska sorg och därför finns den inte. 
Men vi som förlorat, vi vet. Vi vet att havet stormar ett bra tag.