Jag skrev det här som en hälsning till Linda som förlorade sitt barn i vecka 37.
Det är så många som gått igenom samma sak. Därför får texten också bli första inlägg i bloggen jag ska skriva fram till att reportageboken blir klar.
 
Älskade änglabarnsmamma, 
du har upplevt det mest tragiska en gravid kvinna kan uppleva. Jag beklagar din stora sorg. Jag vet att smärtan är avgrundsdjup. Din kropp är förtvivlad. Dina armar borde få hålla om ett barn, vad ska de hålla i nu? Kanske fick du mjölkstockning och tvingades linda om brösten hårt. Kanske fick du förlossningsskador eller komplikationer som kommer att ta tid att läka, utan att du fått något för det. Kanske måste du tvinga dig upp ur sängen, tvinga dig själv att äta, för det finns andra i ditt liv som behöver dig. 
Livet, förresten. Det känns förmodligen lite överskattat just nu. Blev inte döden plötsligt mindre skrämmande, nu när du vet vem som väntar på dig där? Inte så att du vill dö, du kanske bara inte orkar leva...
Det kommer att bli lättare. Med tiden. 
Jag säger inte att det blir som förut, för du blir aldrig densamma. Ett stråk av sorg kommer alltid att blänka till i dina ögon närhelst du tänker på… och du blir mer allvarsam. Små problem bekommer dig inte, för de är just det, små i jämförelse. Du skulle ge din högra hand för att få tillbaka ditt barn, så att höra folk klaga över dåligt väder, en parkeringsbot, ett försenat tåg eller någons kommentar – herregud, vem bryr sig?! Och nåde den småbarnsförälder som har mage att klaga över trötthet… Men det blir lättare. 
Först blir det uthärdligt. 
Trots att hjärtat värker rent fysiskt, kliver du upp. Går till jobbet. Lagar mat. Städar. Du fungerar. Inget känns intressant eller viktigt och du stapplar fram som ett skavsår, men det går.
Sedan blir det okej. 
Det värker inte längre hela tiden. Du överrumplas av korta stunder av glädje. Värms av någons kram. Ler åt det vackra i en blomma. Berörs av någons omtanke. Njuter av fågelkvitter och solens strålar.
Och så går livet vidare. Två år senare är livet fortfarande bara okej för mig, men det får duga. Okej är bättre än uthärdligt.
Men glömmer, det gör man aldrig. 
På sätt och vis lever man med en fot i Nangiala. I det inre rummet, dit ingen annan förutom du och ditt barn har tillträde, rummet som fungerar som en sorts sluss mellan två världar, lever minnena kvar. Känslorna härinne pulserar som om det var precis nyss det hände. Chocken när du fick veta. Den outhärdliga smärtan när insikten sjönk in. Ditt skrik. Minnesförlusten. Vad hände dagarna efter? Den svåra förlossningen som ändå var så viktig för det var den enda stund du fick med ditt barn. Kärleken när du höll i den varma kroppen. Tomheten när kroppen kallnade. Den djupa sorgen efteråt. 
Kanske du även förnimmer en viskning: ”Jag älskar dig mamma. Jag vet att du kan”. 
Och visst kan du. I din takt. Kom ihåg det, finaste änglamamma, i din takt.
 
Du har rätt att sörja i din takt. Du har rätt att vara stum, trött eller. Vresig, förtvivlad och bitter. Du har rätt att pendla upp och ned från dag till dag. Du får tacka nej till allt. Du kan avskärma dig. Välja att inte ringa upp och vägra att lyssna på andras problem. 
Ingen som inte hållit sitt döda spädbarn i sina armar har rätt att kräva något av dig. Så känn ingen skuld. Det räcker att du väljer livet. Det är stort nog.
 
När du känner att du orkar, kan du berätta för mig vad som hände. Skriv ned din historia, jag kommer att läsa den. Jag för in ditt barns namn i den minneslund på #babybornsafe som jag ska skapa. Ditt barn blir inte glömt.
Och hyser du den minsta misstanke om att ditt barn hade kunnat räddas, så skriv det också. Jag kommer att slåss – både för våra änglabarns minne och för alla ofödda barns rätt att få hjälp att födas.