Lördag 23 mars, Sigtuna
Vi samlas i vackra, tidlösa lokaler på Sigtunastiftelsen, ett trettiotal till synes vanliga män och kvinnor. Det syns verkligen inte utanpå... En efter en presenterar de sig med namn och hemort. Och när de förlorade sitt barn.
De små namnen – för de låter verkligen små, dessa spädbarns namn – växer till en stor skara. Större än en skolklass.
Jag inser att jag aldrig förut befunnit mig i samma rum med så många människor som hållit i en död bebis.
Livets allvar ekar mellan meningarna.
De kommer från hela Sverige, från Skåne ända upp till Umeå. Det blir min tur.
”Nadja Rahmings, Stockholm. Min son Viktor dog under värkarbetet i september 2016.”
Ordet går vidare. Den äldre kvinnan bredvid mig är märkbart berörd. Det var länge sedan, berättar hon, men på den tiden talade man inte om dödfödda. Så hon har tvingats tiga. Och hon fick aldrig hålla i sin dotter.
Berättelserna fortsätter att avlösa varandra.
”Han hade blivit tre nu.”
”Hon var vårt första barn.”
"Vi har förlorat två."
”Det blev inga fler barn."
Stefan Löfvén borde vara här. Alla som ansvarar för sjukhusbudgetar och personalutbildningar borde vara här. De borde få bevittna detta oerhörda, att det är så många av våra barn som dör, trots att vi hade kunnat rädda många av dem. Varför vill Sverige inte rädda sina egna barn?
Vi är på Spädbarnsfondens inspirationshelg. Flera av de närvarande har varit här under tidigare år. Idag hjälper de nya sörjande genom att leda stödgrupper. För det kommer hela tiden nya sörjande. Hör du det, Stefan?
När vi gått laget runt tystnar gruppen. Jag slås av lugnet. Inser att jag nog förväntat mig tårar och ilska. Jag släpper mina förutfattade meningar och försöker vara närvarande. Bara betraktar, insuper atmosfären. Så efter en stund uppfattar jag en lågfrekvent puls under den behärskade ytan. Den är dov men stadig.
Utanför fönstret sträcker sig tusenåriga Sankt Pers kyrkoruin i vårsolen. Tänk att den står där än. Urkraften i vår svenska folksjäl finns där än, den också. Kanske har den legat vilande, för det var länge sedan skogens vargar hotade våra ungar. Men nu gör de det. Inte skogens vargar, utan giriga finansulvar i fårakläder.
”Vargen ylar i nattens skog,
han vill men kan inte sova.
Hungern river hans vargabuk,
och det är kallt i hans stova.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.”
Vargsången, Astrid Lindgren
Vi samlas i vackra, tidlösa lokaler på Sigtunastiftelsen, ett trettiotal till synes vanliga män och kvinnor. Det syns verkligen inte utanpå... En efter en presenterar de sig med namn och hemort. Och när de förlorade sitt barn.
De små namnen – för de låter verkligen små, dessa spädbarns namn – växer till en stor skara. Större än en skolklass.
Jag inser att jag aldrig förut befunnit mig i samma rum med så många människor som hållit i en död bebis.
Livets allvar ekar mellan meningarna.
De kommer från hela Sverige, från Skåne ända upp till Umeå. Det blir min tur.
”Nadja Rahmings, Stockholm. Min son Viktor dog under värkarbetet i september 2016.”
Ordet går vidare. Den äldre kvinnan bredvid mig är märkbart berörd. Det var länge sedan, berättar hon, men på den tiden talade man inte om dödfödda. Så hon har tvingats tiga. Och hon fick aldrig hålla i sin dotter.
Berättelserna fortsätter att avlösa varandra.
”Han hade blivit tre nu.”
”Hon var vårt första barn.”
"Vi har förlorat två."
”Det blev inga fler barn."
Stefan Löfvén borde vara här. Alla som ansvarar för sjukhusbudgetar och personalutbildningar borde vara här. De borde få bevittna detta oerhörda, att det är så många av våra barn som dör, trots att vi hade kunnat rädda många av dem. Varför vill Sverige inte rädda sina egna barn?
Vi är på Spädbarnsfondens inspirationshelg. Flera av de närvarande har varit här under tidigare år. Idag hjälper de nya sörjande genom att leda stödgrupper. För det kommer hela tiden nya sörjande. Hör du det, Stefan?
När vi gått laget runt tystnar gruppen. Jag slås av lugnet. Inser att jag nog förväntat mig tårar och ilska. Jag släpper mina förutfattade meningar och försöker vara närvarande. Bara betraktar, insuper atmosfären. Så efter en stund uppfattar jag en lågfrekvent puls under den behärskade ytan. Den är dov men stadig.
Utanför fönstret sträcker sig tusenåriga Sankt Pers kyrkoruin i vårsolen. Tänk att den står där än. Urkraften i vår svenska folksjäl finns där än, den också. Kanske har den legat vilande, för det var länge sedan skogens vargar hotade våra ungar. Men nu gör de det. Inte skogens vargar, utan giriga finansulvar i fårakläder.
”Vargen ylar i nattens skog,
han vill men kan inte sova.
Hungern river hans vargabuk,
och det är kallt i hans stova.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.”
Vargsången, Astrid Lindgren