Lördag 23 mars, Sigtuna

Vi samlas i vackra, tidlösa lokaler på Sigtunastiftelsen, ett trettiotal till synes vanliga män och kvinnor. Det syns verkligen inte utanpå... En efter en presenterar de sig med namn och hemort. Och när de förlorade sitt barn. 
De små namnen – för de låter verkligen små, dessa spädbarns namn – växer till en stor skara. Större än en skolklass.
Jag inser att jag aldrig förut befunnit mig i samma rum med så många människor som hållit i en död bebis.
Livets allvar ekar mellan meningarna.
De kommer från hela Sverige, från Skåne ända upp till Umeå. Det blir min tur. 
”Nadja Rahmings, Stockholm. Min son Viktor dog under värkarbetet i september 2016.” 
Ordet går vidare. Den äldre kvinnan bredvid mig är märkbart berörd. Det var länge sedan, berättar hon, men på den tiden talade man inte om dödfödda. Så hon har tvingats tiga. Och hon fick aldrig hålla i sin dotter. 
Berättelserna fortsätter att avlösa varandra.
”Han hade blivit tre nu.”
”Hon var vårt första barn.” 
"Vi har förlorat två."
”Det blev inga fler barn."

Stefan Löfvén borde vara här. Alla som ansvarar för sjukhusbudgetar och personalutbildningar borde vara här. De borde få bevittna detta oerhörda, att det är så många av våra barn som dör, trots att vi hade kunnat rädda många av dem. Varför vill Sverige inte rädda sina egna barn?

Vi är på Spädbarnsfondens inspirationshelg. Flera av de närvarande har varit här under tidigare år. Idag hjälper de nya sörjande genom att leda stödgrupper. För det kommer hela tiden nya sörjande. Hör du det, Stefan?
När vi gått laget runt tystnar gruppen. Jag slås av lugnet. Inser att jag nog förväntat mig tårar och ilska. Jag släpper mina förutfattade meningar och försöker vara närvarande. Bara betraktar, insuper atmosfären. Så efter en stund uppfattar jag en lågfrekvent puls under den behärskade ytan. Den är dov men stadig. 
Utanför fönstret sträcker sig tusenåriga Sankt Pers kyrkoruin i vårsolen. Tänk att den står där än. Urkraften i vår svenska folksjäl finns där än, den också. Kanske har den legat vilande, för det var länge sedan skogens vargar hotade våra ungar. Men nu gör de det. Inte skogens vargar, utan giriga finansulvar i fårakläder. 

”Vargen ylar i nattens skog,
han vill men kan inte sova.
Hungern river hans vargabuk,
och det är kallt i hans stova.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.”

Vargsången, Astrid Lindgren

Jag fick ett stipendium för att göra en reportageresa till Finland, från Kulturfonden för Sverige och Finland. Jag är mycket tacksam och kommer snarast att boka in intervjuer. Den långa resan mot en reportagebok börjar dock redan denna helg. Först med Spädbarnsfondens årsmöte och inspirationshelg, sedan genom en intervjuresa till ett sörjande par i Eskilstuna. 
Det här kommer att bli en både geografisk och känslomässig resa. Mitt mål är att samla så många berättelser som möjligt, så att jag kan förmedla något betydelsefullt i en reportagebok. Och jag kommer att bli berörd, varje möte kommer att väcka mina egna minnen.
Det är nog det som är den största skillnaden, tänker jag, när jag reflekterar över de möten jag haft med representanter för Socialstyrelsen och förlossningsavdelningar. All empati och yrkeskunskap till trots – de har inte själva fött fram ett dött barn. Då kan man aldrig förstå.
Det är därför jag måste göra det här. För hur flummigt den än må låta, så tror jag att vi alla innerst inne vill värna om livet. När vi misslyckas med det – när vi inbillar oss att det går att schemalägga något så oberäkneligt som livets början och när vi väljer att stirra oss blinda på ekonomiska kalkyler, då medverkar vi inte bara till att släcka oskyldiga barns liv – då begår vi även övergrepp på vår innersta kärna, vår själ.
Med det sagt, nu börjar resan. Om du vill dela med dig av din historia eller berätta om någon annans, så vet du var du når mig. Jag kommer med mitt anteckningsblock. Sätt på kaffet. Kram, Nadja

När vi evakuerades från lägenheten på grund av en vattenskada, tänkte jag att det nog var bra att jag kom bort hemifrån, bort från alla minnen. Minnena av när jag var gravid med Viktor. Minnena av när jag kom hem igen med Viktor död i magen. Hur min chihuahuatik, som följt mig till toaletten nätterna igenom, la sig under fåtöljen med ett så ledset uttryck i de små ögonen. Hon vägrade komma fram, vägrade äta, vägrade allting. Hon förstod.
45 dagar och tre flyttar senare är vi tillbaka hemma. Möbler och inredning baxas in i lägenheten. Det vackra porträtt min bror målat av mig och min son hängs upp på väggen. Och plötsligt kan jag inte sova. 
Jag har mardrömmar om att jag är ombord på ett gigantiskt skepp som sjunker, och på sin väg mot botten karvar den en stor krater i marken. Jag överlever, men det är knappt, och jag klarar inte av att påminnas av det, inte ens i drömmen.
Så symboliskt. 
Efter 2 1/2 år gör det fortfarande så omänskligt ont att kroppen vägrar att slappna av. Jag måste ta upp det här i den reportagebok jag håller på och skriver om svensk förlossningsvård, tänker jag. De långa och tunga efterdyningarna, de hårda vågorna som piskar mot den saltfrätta huden, om hur omgivningen inte kan föreställa sig denna tunga och groteska sorg och därför finns den inte. 
Men vi som förlorat, vi vet. Vi vet att havet stormar ett bra tag.